Amatörmässiga moralfilosofiska funderingar en söndagsmorgon

Jag är naturvetare och praktiker och varken samhällsvetare, historiker eller filosof. Men idag tänkte jag ändå ta mig friheten att lufta mina tankar kring moralfilosofi.

Jag har tänkt en hel del kring rätt och fel. Finns rätt och fel? Eller inte? Jag har de senaste åren blivit allt mer övertygad om att det inte finns rätt och fel. Det finns ju ingen naturlag som säger oss vad som är rätt och fel. Istället har jag valt mer och mer att tänka i termer av handling och konsekvens. Och jag har nästan kommit fram till att det är ”fel” att tänka i termer av rätt och fel för att det blir så dömande och skuld-/skamfyllt medan att tänka ”handling och konsekvens” ger en annan handlingsfrihet och individuell möjlighet att bestämma hur man vill leva sitt liv. På gott och ont.

Detta ställningstagande har framför allt två grunder i mitt liv, dels mina tidiga erfarenheter från ungdomstiden i Svenska kyrkan och dels mitt nu mer än 20-åriga arbete som dietist.

I kyrkan började jag ganska snart att tycka att allt detta prat om ”du arma syndare” som behövde frälsning från begångna misstag var både jobbigt, nedtyngande och destruktivt. Som tonåring har man väl nog jobbigt ändå? Jag hankade mig igenom ett antal år som aktiv i kyrkan och bad om syndernas förlåtelse men till slut kände jag mig bara nedtryckt och styrd. Det kändes som om kyrkan använde det som ett maktmedel för att styra mina tankar och känslor och för att tala om för mig vad som var rätt och fel. Den patriarkala stämningen gjorde det inte bättre. Kan jag få tänka själv tack???!! Jag vill själv komma fram till hur jag vill leva mitt liv genom funderingar, diskussioner och interaktion med andra människor. Så jag slutade att gå i kyrkan och för något år sedan gick jag till och med ur Svenska kyrkan och lutar mig idag på min egen moraluppfattning.

Sen har jag mina erfarenheter av arbetet som dietist. Jag har träffat många patienter med så mycket skam och skuld kring mat och vikt. Vi blir så matade hur vi ska vara och den som inte passar in drabbas lätt av både det ena och det andra inklusive dåligt samvete. Och mig veterligen har ingen gått ned i vikt (eller börjat äta hälsosamt) av dåligt samvete. Detta har förstärkt min känsla av att det inte finns rätt och fel. I min strävan att hjälpa dessa patienter att hitta en vikt och ett sätt att äta som de trivs med och mår bra av så har jag lyft fram att det inte finns rätt och fel utan bara handling och konsekvens. På många har jag sett axlarna sjunka ned och successivt genom diskussioner kring hur de vill leva sina liv (långt från de pekpinnar som oftast är nidbilden av hur dietister arbetar) så har jag kunnat lotsa fram till bättre matvanor och en skönare vikt långt från skam och skuld.

Men nu har jag kommit till en fråga där jag undrar hur långt man kommer på att ”det finns bara handling och konsekvens”. Som ni kanske kan ana så handlar det om klimat- och miljöfrågan. Räcker det att informera om att om vi fortsätter att leva som vi gör i västvärlden så går vi mot 4 graders uppvärmning (troligen inom hundra år) och att det kommer att få förödande konsekvenser för allt levande på denna planet? Nej, här räcker det uppenbarligen inte med information om vilka konsekvenser våra handlingar får för då skulle vi redan leva helt annorlunda!

Här verkar det som om det behövs en diskussion kring hur ett liv baserat på ansvar och god moral skulle kunna se ut. Men ”moral”? Bara ordet gör nog att många ryggar undan och tänker och känner precis som jag har gjort under så lång tid. Jag vill tänka själv och bestämma själv hur jag ska leva mitt liv. I detta vårt individualiserade land blir det extra svårt att prata om moral och ansvar för andra. Hur ofta pratar vi allmänt om moral? Och vi måste väl ändå få bestämma själva? Det är ju det vi strävar efter hela tiden. Vi strävar efter att tjäna mycket pengar så att vi har råd att leva gott och unna oss både det ena och det andra. För har man råd så har man väl rätt, eller? Vi får i oss med bröstmjölken att vi är suveräna och självständiga individer som kan styra över våra liv och som har rätt att göra som vi vill så länge vi håller oss inom lagens råmärken. Och än så länge finns ingen lag som förbjuder oss att flyga, köra SUV:ar, konsumera elektronik och slit-och-slängkläder. Vi blir snarare uppmuntrade att göra det för ”hjulen måste ju snurra”.

Jag blir mer och mer övertygad om att vi behöver en diskussion kring moral i förhållande till dessa svåra frågor om energi, ekologi och ekonomi. Vad är rättvist, globalt och mellan generationer, och hur ska vi komma dit? Så låt oss börja med en fråga: Hur många av er skulle skicka era egna barn (eller barnbarn) till ett fattigt land med stora umbäranden, svårt klimat som innebär stormar och orkaner, översvämningar, perioder av torka och skogsbränder och stora svårigheter att få mat för dagen? Räck upp en hand. Ingen? Nej, jag trodde väl det! Inte jag heller! Det skulle kännas ganska fel, eller hur? Men det är just det vi gör med vårt sätt att leva idag. Enda skillnaden är att det är någon annans barn idag eller våra egna barnbarns barnbarn imorgon.

Varje gång vi tar med oss våra barn på en flygsemester, oavsett det är Thailand, London eller Mallorca (eller Mexiko, som jag själv reste till för drygt ett år sedan med make och styvdotter) så är det som att skicka ett barn till just det landet som jag beskrev ovan. Det är ett barn som nu lever i ett fattigt land som kommer att få det ännu svårare och det är ett barn i Sverige i framtiden som aldrig kommer att få chansen att leva ens i närheten av den materiella lyx vi lever i. Är det rätt att vi lever så att vi skickar andra in i ett helvete? Nej, det är nog inte många som tycker att det är rätt när man uttrycker det på det sättet.

Och min egen tidigare övertygelse om att det inte finns rätt och fel utan bara att det finns handling och konsekvens börjar vackla. Jag kan inte annat än tycka att det är fel att vi lever som vi lever! Och därmed dömer jag ut min egen semesterresa till Mexiko också. Nu tror jag inte på att gråta över spilld mjölk utan jag tänker att det kanske blev min sista flygsemester, åtminstone på väldigt, väldigt länge (för det känns svårt att tänka sig att aldrig få träffa släkten igen så därför tillåter jag mig att tänka att det kanske kan bli någon fler resa längre fram)…

Vi har inte rätt att leva över detta jordklotets tillgångar oavsett vi har råd eller inte (och detta gäller naturligtvis så mycket mer än flygresor men det är ett tydligt och konkret exempel). Det är vår förbaskade skyldighet att dela med oss till dem som har det svårt idag och till framtida generationer. Men nu kommer det svåra – hur får man folk i detta avlånga, fantastiskt rika och härliga land att inse det? Och ännu svårare hur får man folk som har insett det att faktiskt börja agera. Att inse att de kan och är moraliskt skyldiga att göra något, i det lilla och i det stora?

En sak jag insett sedan länge är att jag kan inte ändra andra människor. Det kan bara de själva göra. Men kan jag väcka någon annans vilja att förändras? Är det via dåligt samvete eller via lusten att leva ett annat mer meningsfullt liv än att konsumera? Jag vet inte. Jag hittar inte svaret. Jag vänder sten efter sten i sökandet efter en ledtråd till hur jag kan bidra till ringar på vattnet, som leder till att andra reflekterar ett varv till och ifrågasätter varje steg de tar och funderar hur kan jag göra det hela lite bättre och ännu lite bättre? Och i varje handling undra ”Hur kan jag bidra? Hur kan jag samarbeta med andra för allas och planetens bästa?”.

Inom krispsykologi brukar man tala om fem faser som man går igenom vid en kris – förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans. När jag gick igenom förnekelsen, ilskan och förhandlingen vet jag inte riktigt (kanske går inte alla igenom alla faser) men jag har i alla fall efter flera veckors bedövande klimatångest kommit till acceptans. Jag har insett att det är en mycket svår situation vi står inför. Jag vet inte hur snabbt det kommer att gå. Kanske kommer vi som är vuxna nu inte att beröras nästan alls men jag ser det som min uppgift att börja förbereda inför svårare tider oavsett jag kommer att drabbas konkret av det eller inte.

Var befinner du dig på skalan?

Förnekar du att det överhuvudtaget finns ett problem? I så fall – hur kommer det sig? Litar du inte på forskarna? Läser du inte tidningarna? Eller vad beror det på? Tänker du att detta bara är en ny domedagsprofetia? Har inte alla andra domedagsprofetior hittills kommit på skam? Varför ska jag fästa uppmärksamhet vid just denna? Den kanske är som alla andra och snart har den blåst över. Men nej, forskningen pekar mer och mer åt samma håll och vi ser väldigt konkreta förändringar bland annat i islagren i Arktis, på termometern och vårt eget väder, mer ostadigt, varmare, blåsigare, torrare periodvis, skogsbränder, blötare periodvis och skyfall som leder till jordskred – mer än tidigare. Jag vill inte döma någon. Vi har alla kommit olika långt i detta men jag blir lite förvånad när jag hör klimat- och miljöförnekare.

Eller har du börjat inse att det faktiskt finns ett problem och känner ilska över det. Känner du dig arg över att politikerna (eller någon annan) inte har gjort något åt det hela? Varför har ingen gjort något åt det här??? Hur kunde man låta det gå så långt?

Eller försöker du förhandla och tänka att ”Jo men, gröna uppfinningar kommer att rädda oss. Snart har fysikerna hittat på en magisk evighetsmaskin och då kan vi köra ”business as usual”. Jag väntar ett tag till innan jag gör några förändringar.” Eller är du en av dem som väljer ett hotell som serverar ekologisk frukost och tror att det ska kompensera för att du flög till din destination? Eller tänker du att ”Ja men, jag sopsorterar ju” och så köper du en ny iPhone i år igen?

Eller har depressionen krupit in under skinnet på dig och ångesten förlamat dig? Är det kört? Sjunker du djupare ner och vet inte hur du ska kunna göra något åt det? Har du ingen att prata med? Tror du att det lilla du kan göra inte gör någon nytta när alla stora drakar till industrier förpestar vår miljö och när alla andra flyger kors och tvärs och politikerna inte tar sitt ansvar? Och den ekologiska maten är ju så dyr… Har du glömt hur stor konsumentmakten är? Du kan visst göra något! Din insats är värdefull! Själv visste jag först inte hur jag skulle ta mig ur denna fas men två böcker, ”Kollaps” av David Jonstad och ”Att svära i kyrkan – tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet” Red. Stellan Tengroth, och en hel del diskussioner här hemma har hjälpt mig till acceptans. Båda dessa böcker kan varmt rekommenderas men vill man bara läsa en så rekommenderar jag ”Kollaps” av David Jonstad. Den är mycket välskriven och lättläst och så oändligt mycket mer positiv och konstruktiv än titeln anspelar på.

Ur acceptansen håller nu en framtidsplan för mig och mina kära att växa fram som ska ge oss mat på bordet och annat som vi kommer att behöva i en allt skakigare framtid. Och det blir också vårt bidrag till ett bättre klimat och en bättre miljö. Präktigt? Ja väldigt! Men jag vill försöka i alla fall. För att använda ett uttryck som  meteorologen Pär Holmberg brukar använda – ”Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt”.

Plastbantningen fortsätter

Jag tycker att det är gott med ett kex med en skiva ost till mellis ibland. Men kex säljs ofta antingen i plastförpackning eller, ännu värre, plast och kartong. Genom att baka själv minskar jag på plasten :) Här två recept – Grahamskex med sesamfrö respektive Havrekex. Det behövs inget smör bara en bit ost…

Och på tal om ost – vet ni hur lätt det är att göra ricottaost? De som tillverkar ricottaost kommer kanske att kapa min sida nu för om alla visste hur enkelt det är så skulle ingen köpa färdig i en plastbytta… Här är receptet.

Och förresten,  mitt skorpförsök blev inte så lyckat :( Jag tror inte att det var något fel på min idé som sådan men jag brände skorporna så fåglarna fick dem istället. Det får bli ett nytt försök vid nästa brödbak.

Gott nytt 2015!

Jag vill även här gärna dela med mig några rader som jag skrev på Facebook på nyårsdagen:

Gott Nytt 2015 önskar jag alla vänner och bekanta och alla andra! Jag sitter såhär på årets första dag och funderar över vad jag hoppas att det nya året ska bära med sig. Min önskelista på materiella ting blir tämligen kort. Jag kan faktiskt inte komma på något alls just nu.

Nä, det jag önskar mig mest av allt är att alla i den rikaste delen av världen vaknar upp till 2015 med en känsla av att polletten trillat ner. Att alla helt plötsligt bara inser att ”Nämen, inte blir jag lyckligare för att jag köper en pryl till. Nämen, håller vi på att förstöra planeten så att framtida generationer inte får något att leva av? Orsakar mina inköp att fattigdomen på andra håll växer? Ojdå, det får vi minsann göra något åt. Klart jag vill dela med mig och göra vad jag kan. I år blir det till att självhushålla lite mer. Kanske laga mer egen mat så vet jag dessutom vad som finns i. Jag tar tåget istället för flyget. Tänk så skönt att hinna reflektera när tåget susar fram genom bygderna. Och min skrotiga cykel ska få sig ett lyft så får jag bra kondis och så slipper jag de stressande bilköerna. Jag tror dessutom att jag ska säga till min arbetsgivare att nu får det vara nog med övertid. Jag har ju faktiskt annat i mitt liv som är mycket viktigare och roligare. Jag kanske till och med frågar om jag kan gå ner i tid så att jag hinner laga lite prylar istället för att köpa nytt. Ekonomiskt går det kanske till och med på ett ut om jag upplever lite mer och konsumerar lite mindre. Än så länge är det ju gratis att träffa kompisar och gå ut i skogen på promenad och när jag ändå är där så kan jag plocka lite svamp eller bär. Och kompisens kolonilott – hen sa ju att hen behövde lite hjälp där. Kanske kan jag få en morot i utbyte mot några spadtag.”

Ja, listan kan göras lång på sådant som minskar våra ekologiska fotavtryck och många av dessa saker kan dessutom öka vår livskvalitet. Jag önskar att fler kom till insikt om att minska sina ekologiska fotavtryck inte handlar om att minska på det värdefulla i livet, utan snarare tvärt om. Jag hoppas att just du som läser detta hinner och vill stanna upp en liten stund och reflektera över: ”Hur lever jag? Hur påverkar det andras liv? De i min närmaste omgivning? Människor i fattiga länder som jag aldrig har träffat men som i denna globala värld påverkas av om jag köper fair trade eller om jag köper en billig T-shirt som ett barn tillverkat under vidriga förhållanden? Och framtidens generationer, mina (eller andras) barnbarns barnbarns barn? Skulle jag kunna successivt förändra mitt sätt att leva så att det blir bättre förutsättningar för andra utan att tulla på egen livskvalitet?”

Jag är inte perfekt och ger mig inte ut för att leva ett perfekt liv. Jag behöver fortsätta sopa framför min egen dörr men ändå – för mig känns det ibland tungt att bära insikten om hur västvärldens livsstil påverkar detta vackra lilla klots möjlighet att få finnas kvar och vara livsuppehållande för nya generationer av människor, djur och växter. Det blir lättare om vi hjälps åt. Vill du hjälpa till?

Operation ”Leva med mindre plast”

Jag skulle vilja skriva operation ”Leva utan plast” men så långt har jag inte kommit ännu. Min ambition är dock att successivt minska min användning av plast. Huvudskälet till det är att råvaran till plast är en ändlig resurs (olja) och jag vill bit för bit jobba för att minimera min användning av ändliga resurser. Men det finns även andra fördelar att minska användningen av plast. Det pratas ju mycket om mjukgörare i plaster och deras negativa inverkan på både människor och djur och plasterna som ansamlas i haven är ju inte någon vacker syn precis. Det finns säkert många fler bra skäl till att minska mängden plast i livet.

Det är länge sedan jag började ta med egen tygpåse eller ”dramaten” som jag drar bakom cykeln till matbutiken men nu har jag tagit ett steg till och letar efter alternativ till plastförpackad mat. Det mest uppenbara är att jag odlar mycket av vår mat själv men det jag inte kan odla själv under rådande omständigheter försöker jag hitta i pappersförpackning istället för plastdito. Till exempel har Saltå Kvarn torkade bönor och mycket annat i papperskartonger istället för plastpåsar (och det lilla genomskinliga fönstret på deras förpackningar är tydligen av cellulosa och sorteras som kartong).

Jag har också börjat fundera över vad jag kan laga själv som innebär att jag inte behöver köpa i plastpåse. Det som jag nyss har provat och som jag insåg att det inte alls var så svårt och tidskrävande som jag trodde var att göra egen pasta. Busenkelt! Klart att det tar längre tid än att koka torkad pasta men bra mycket godare. Och man behöver inte använda durumvete. Det går alldeles utmärkt med vanligt vetemjöl. Nästa gång ska jag prova med fullkornsdinkel och se hur det blir.

Jag brukar också återanvända de plastförpackningar jag köper. De mest begärliga är de med ziplås men även andra återanvänder jag. De påsar som innehållit nötter, frön eller liknande tar jag helt enkelt till mellanmålssmörgåsen eller vad jag nu behöver förpacka utan att först diska dem. Andra påsar som behöver rengöras diskar jag för hand och låter lufttorka innan jag sparar dem.

Något som jag är nyfiken på och funderar på att köpa eller kanske helt enkelt göra själv är Bee’s wrap. Vad jag förstår är det helt enkelt bomullstyg impregnerat med bivax som man använder till att förvara mat i. Enligt tillverkaren bara att skölja av och använda igen och igen och igen. Det låter som ett spännande alternativ.

Brödbak – allt i en deg

När jag gör min egen havremjölk använder jag massan som blir över till att mata min surdeg. Det blir perfekt konsistens på den. Igår blev burken nästan full så det var dags att baka. Jag bakar sällan efter recept numera utan improviserar utifrån vad som finns i skafferiet men ofta ingår hela havrekorn som jag häller hett vatten över. Havre är ju väldigt nyttigt och så blir det gott med lite tuggmotstånd.

Eftersom jag inte har hittat något gott ekologiskt knäckebröd till ett vettigt pris så har jag nyligen börjat testa att baka själv. Jag gör helt enkelt så att jag tar undan lite av degen som jag har gjort till det mjuka brödet och blandar i mer mjölk, kavlar ut mellan bakplåtspapper och trycker fast lite olika frön (idag blev det pumpa- och solrosfrön) och stör över lite grovt salt. Gott och enkelt! Och väldigt mycket billigare än till exempel Vilmas eller Solmarka även om deras knäcke är underbart goda och kan tjäna som lyxmat.

Knäckebak

Eftersom jag gillar skorpor som mellis så tänkte jag göra ett test med det mjuka brödet och skära tunna, tunna skivor, strö på lite kardemumma och torka så att jag också får egna skorpor. Allt från samma deg men med olika karaktär och smak. Jag återkommer om resultatet.

Katt eller råtta?

Jag som var så glad för att jag för första gången i mitt liv höstsått och såg fram emot tidigare skörd nästa säsong än någonsin. Nu verkar det mer eller mindre ha gått om intet. Vid besök på kolonin igår var allt huller om buller i den delen av grönsakslandet där jag höstsått – halmen, jorden och namnetiketterna i en enda röra… Fröna kan jag ju bara gissa var de finns någonstans, om de ens finns kvar. Jag som hade gjort så fina sårader för att ogräsrensningen skulle gå lätt till våren. Jag hade inte kameran med men ni kan kanske föreställa er.

Jag misstänker att det är Bokashin som har lockat något djur (trots att jag följt de rekommendationer som finns för användning av Bokashi). Denna gång tror jag inte att det var råtta faktiskt för jag hittade lite bajs som skulle kunna vara från en katt, en liten hund eller något annat djur i den storleken. Suck!

Jag skulle kanske kunna så på nytt nu under december. Än är det nog inte för sent eftersom det fortfarande är så pass varmt men jag kände att energin bara pös ur så jag får satsa på bättre lycka nästa höst. Och då ska jag minsann inte använda så färsk Bokashi utan den ska multna ordentligt först!!!

Nåja, vad är väl en bal på slottet som det heter? Lite goda soppor kan jag i alla fall glädja mig åt att ha gjort på sistone. Här kommer två recept i lite samma stil men med väldigt olika smakresultat. Båda innehåller baljväxter (ärtor, bönor och linser) som gör soppor både mer mättande och mycket nyttigare. För den som inte är så förtjust i baljväxter är detta ett utmärkt sätt att äta dem eftersom de i mixad form inte får så framträdande varken smak eller konsistens. Hoppas det ska smaka med Citronkryddad kikärtssoppa respektive Morotssoppa med vita bönor och apelsin. Citrusskal och -juice kan verkligen lyfta vilken soppa som helst! Smaklig spis.

Höstsådd

Nu är det mesta av höstsådden är avklarad. Jag har gått och väntat på att det ska bli kallare så att fröna inte riskerar att gro redan nu. Det är ju först till våren jag vill att de ska komma igång och då väldigt tidigt. Det är första gången jag försöker mig på höstsådd så jag ser med spänd förväntan fram emot våren då jag får se hur det går. Det jag sådde idag var morot, rödbeta, palsternacka och olika sorters lök, både salladslök och vanlig.

Vid vårsådd brukar jag ha ordnat med häst- eller fårgödsel före sådd men jag hade varken det ena eller det andra nu så jag pytsade i bokashi istället. Efter att Bokashin fått stå i sin hink i flera veckor efter sista påfyllningen så hällde jag över i en tunna och varvade med jord för att få igång nedbrytningsprocessen. Där har den också fått stå i fler veckor. Den såg perfekt ut att blanda i grönsakslandet. Jag har ju, som jag tidigare skrivit om, haft problem med att råttorna gillat min Bokashi direkt från hinken men nu är den så nedbruten att jag inte kan föreställa mig att råttorna kommer att dras till den.

Efter att ha blandat ner Bokashin i landet så gjorde jag i ordning rader med såjord. Dels blir det lättare till våren att se var jag har sått och dels ska frön gro bättre i såjord än i den nu näringsrika jorden i landet. Jag har läst att det är busenkelt att göra egen såjord med multnade löv blandat med sand  men dithän har jag inte kommit ännu, kanske nästa år. Ett steg i taget…

När jag sått klart täckte jag med ett lager såjord och plattade till men vattnade inte eftersom jag ju inte vill att fröna ska gro ännu. Därefter täckte jag med halm. Tanken med det är att ge maskarna en skön vintermiljö att jobba i så att de bryter ned Bokashin till härlig näring till grönsakerna.

Såhär såg det ut denna underbara novemberdag:

DSC_4154.sfwDSC_4174.sfwDSC_4182.sfwDSC_4191.sfwDSC_4197_2.sfwDSC_4211.sfwDSC_4218.sfwDSC_4200.sfwDSC_4235.sfwDSC_4250.sfwDSC_4258.sfwDSC_4225.sfwDSC_4266.sfwDSC_4273.sfwDSC_4277.sfw

 

 

 

 

 

Givmilda november

I oktober skrev jag om givmilda oktober och nu får jag, oväntat, upprepa mig men om november. Jag har nyligen skördat de sista skockorna och har lite brysselkål och mangold kvar. Det skördar jag nog till helgen. Härligt att ännu ha lite eget nyskördat.

Jag har just upptäckt några hängen på hasseln. Buskarna är ju inte så gamla ännu men nu väcktes hoppet om att det kan bli några nötter nästa år i alla fall.

Kronärtskockan Herrgård Kronärtskockan Herrgård Brysselkål Brysselkål Hassel

 

 

 

 

 

 

 

Jag är knappast ensam om att skörda både det ena och det andra denna november men jag har verkligen blandade känslor inför att det är så varmt. Å ena sidan är jag glad för att skockorna hunnit växa till sig eftersom jag köpte Herrgårds-plantorna ganska sent men å andra sidan blir jag rädd över klimatet. Jag såg en fascinerande och skrämmande video över hur koldioxidhalterna förändras och färdas över jorden under ett år. Hur ska det gå egentligen?

De naturliga processernas sprängkraft

Natten till tisdag vaknade jag och maken med ett ryck några timmar in i den djupa sköna sömnen. Vi hörde en rejäl smäll och glas som krossades och min första tanke var ”Dessa bus till katter – vad har de nu dragit ned?” Så jag klev upp och gick till köket där jag trodde att ljudet kommit från. Jag kunde först inte se att något skulle ha hänt och skulle just vända på klacken och gå runt i lägenheten och leta efter källan till ljudet när jag hör ett droppande ljud och ser att det rinner en ljust gulbrun vätska fram under frysen. Ett och ett blev snabbt svaret: ”En kombuchaflaska har exploderat!” Fram med trasa, torka och plocka glasbitar i skåpet ovanför kylen där jag förvarar min kombucha. Och inte minst lätta på trycket i de tre flaskor som inte hade sprängts. Jag har haft för vana att lätta på trycket i flaskorna ca varannan dag om jag förvarar dem i rumstemperatur några dagar efter att jag har tappat upp på flaska men denna gången glömde jag eftersom jag var bortrest över helgen. Hädanefter kommer jag inte att stänga patentkorkarna helt så länge de står i rumstemperatur utan lämna lite på glänt så att övertrycket kan slippa ut…

 

1 2 3 4 8